Länge sen nu...

Ja, det var ett tag sen jag skrev något och har inte känt för att skriva något egentligen men igår hände något som verkligen berörde mitt hjärta.
Jag, Micke och Joohan var på väg ut till stugan i Långsjön och åker förbi Stora Tuna kyrka, då säger Johan "mamma, offa såder" (= Mamma, morfar sover) och pekar mot graven.
Tänka sig att han är så medveten, har ju berättat när vi varit dit att morfar Peter ligger där och sover.
Senare på kvällen sitter vi i soffan hemma och han berättar för mig igen att morfar Peter sover. Jag frågade honom vart morfar Peter är och han svarade genom att peka mot himmlen och säger "där mamma, himmen". Min duktiga lilla kille <3

Hade svårt att somna själv igår och gick ut på balkongen för ett bloss och tittade uppåt... EN enda stjärna som lyste, bara EN !! Jag letade och letade efter att kanske se en till men såg ingen. Och stjärnan var precis rakt fram och lyste som bara den...
Stod där ute och tänkte för mig själv att det måste vara pappa som visade mig att han hört Johan prata om honom...

Det finns inte ord för att förklara hur mycket man kan sakna en person som inte finns bland oss längre. Önskar så otroligt mycket att jag ändå fick träffa honom en enda gång till och säga det som inte blev sagt innan han försvann.. Alla säger att han hör mig ändå men det tror inte jag på.. Vem vet säkert att de som är döda hör oss ?!
Visst kan man hoppas på det men ingen vet säkert.

Vill bara träffa honom, prata med honom, se att han hör mig, höra hans röst igen och bara få känna en kram av honom igen..

Inte det roligaste inlägget kanske men fick lov att skriva av mig lite.
Kram kram och ta hand om varandra, man vet aldrig när dem man älskar försvinner från en..